Sådärja!
Stök-Stina
Nu vart jag klar med min premiärspelning. Vill först, i all korthet, passa på att tacka alla som var där – fyfan vad roligt! Därefter vill jag informera alla om att det numera går att lyssna på min alldeles nyskrivna, nyproducerade och nypublicerade låt ”Johanneberg” på minspace! Går också att trycka på de gamla hederliga play-knapparna som finns i inlägget.
Över till det mer alldagliga. Vi lever ju i det här samhället, va. ”Society today” som vi brukar uttrycka oss när vi vill verka intelligenta på vår skolsvengelska. Skrev några ord om Gadaffi senast. Kom att tänka på en annan kille dock, som kommit litet i skymundan. Jag tänker givetvis på Ola Lindholm, Sveriges nya kokainprofil (finns litet mer att läsa om Olas eskapader här, här, här och här).
Vad håller den stackaren på med? AIK-match på kola. Pinsamt: ja. Ännu pinsammare: att neka när överbevisningen är så stark att det inte finns en chans för honom att bli friad. ”Gissa bajset-Ola” har klivit fram som sitt riktiga jag ”Gissa knarket-Ola” och behöver medietränas rejält om han någonsin igen beger sig på behörigt avstånd från journalister eller för den delen knarkhundar.
Ola Lindholm har uppenbarligen valt fel yrke. Det stora misstaget är dock att han är för dum för att själv inse det. Vad nice det varit om han erkänt, sagt ”fuck you!” till KP och sadlat om till Sveriges mest knarkande porrfilmsskådis. Alla hade varit glada över att slippa se hans löjliga, hycklande, nuna i TV-apparaten annat än efter klockan 00:00 på tv 1000 för att använda en otidsenlig porrfilmsreferens (internetporr är så mycket mer 2011!). Varför skulle Ola göra sig själv till profil inom barnunderhållning om han inte kunde gå linan (!) ut och bete sig på ett sätt som anstår hans profil?
Persbrandt har ju fattat det: sedan hans bevingade ”jag älskar kola, det bara är så” publicerades i pressen har han levt i något slags vakuum, helt unikt i bland de knarkhatande folkhemsnostalgiker som utgör större delen av vår maktelit. Sveriges enda riktiga Hollywood-stjärna, bosatt i Saltsjöbaden! Någonstans accepterar jantesvenskarna, som tycker att två alvedon är skäl för tvångsomhändertagande, Mikael Persbrandt som den knarkande bad boy han är. Han är ju ändå så rolig – och sexig! – som Gunvald Larsson i Beck-filmerna. Han fick förvisso inte jobba för UNICEF längre, men nog får man säga att Persbrandts approach till drogerna har gett betydligt mer tillbaka än Ola Lindholms galenseglats mot avgrunden.
Sicken kolatorsk!
Sicken kolatorsk!
Kolla på Olas pinsamma försvar på svtplay. Ett skönt citat kommer när han skall berömma folket som tagit honom i försvar på den grund att han ju faktiskt är en skön kille som gör bra barnunderhållning:
…ute på landet är det litet annan stämning (mer idolisering, mindre realism, reds anm), där de riktiga människorna bor.
En snabb fråga till Ola bara: vilka är de ”riktiga” människorna. Är det dina grannar på Lidingö du syftar på? Eller somaliska lantbrukare? Polanski har ju erkänt att han hade sex med en trettonåring i USA (2, 3, 4, 5). Ändå har halva den globala artisteliten protesterat mot att han skall bli utlämnad från Schweiz (även här). En sådan duktig regissör kan ju inte ha avvikande sexuella preferenser. Det stämmer liksom inte överens med bilden av den altruistiske, vänsterorienterade, konstnären. Sofia Curman på DN har skrivit en lika insiktsfull som självklar krönika om att man måste skilja mellan människan och konstnären.
