Den unge herr Waerns liv och lidelser

Kristdemokrater eller …demokrater?

3 oktober, 2011 at 12:17 f m (På tapeten)

Nu är det snart dags för två riktiga alfahanar att slåss om rodret på den kristdemokratiska självmordsskutan. Mats Odell mot Göran Hägglund om partiledarposten.

Men vad är det egentligen gammelgalten Odell och den (jämfört med kristendomen) unga tuppen Hägglund slåss om? Ett krisparti eller ett politiskt kadaver? Partiledare eller asgamar? Det behövs inte allt för mycket politiskt intellekt för att förklara Kristdemokraternas opinionsmässiga kräftgång: den politiska idégrund de förespråkar – och som framgår redan i kristprefixet – är en utdöende politisk idé. Vem kan i dagens Sverige – med HBT-rörelsens enorma framgångar, sekulariseringens frammarsch och demokratiidealets höjda status – berättiga att kristendom skall blandas in i politiken? Hur kan man gilla påven och vara demokrat; hur kan man vara humanist och homorestriktiv? Hur kan man vara svensk medborgare 2011 och kristdemokrat?

Goda vänner eller bittra fiender i Kristdemokraternas kanhända sista strid?

Så har vi ju populismen och den där oheliga Allians som våra heliga riddare svurits in i. De måste foga sig. De måste släppa kärnfrågor som vetot mot homoäktenskap, abortkritik och ojämställdhet för att tilltala de breda massorna samt vara goda Allians-kamrater. Där står Göran Hägglund alltså: med ena foten i himmelsk kristen konservatism och andra foten i det helvetiska faktum att den politiska grundidén är jävligt ute. AV.

Innan tyckte jag faktiskt synd om Göran Hägglund. Inte minst för det korkade valet att fokusera på de breda massorna istället för att göra det politiskt kloka och söka de radikala kristna grupper som trots allt finns i Sverige. Visst, de röstar säkert kd oavsett. Men det kan aldrig vara klokt att systematiskt och konsekvent besvika abortmotståndare, homohatare, antifeminister, bakåtsträvande och svinrika tokkristna. Kolla bara på hur det gick för talibanerna som retade gallfeber i amerikanskt frikyrkofolk! Kristdemokraterna borde satsat på att öka engagemanget hos tokhögern så att de kunde lägga alla sina tionden på att promota kd.

Jag säger inte att det nödvändigtvis funkat och räddat kd från riksdagsdöd. Däremot hade Kristdemokraterna då haft någonting som de nu saknar: en hjärtefråga. Och ett hjärta behöver man för att leva. De behöver något riktigt folkligt, typ “vi skall ha fotbolls-EM i Sverige” som de kan bösa på med. Helst någonting andra partier valt att försumma. Exempel vore att jobba stenhårt för att lyfta frågan om pensionärers situation och göra det till en het fråga. Stor, osäker väljargrupp som ständigt försummas. Varför inte litet gammalt hederligt “var mot andra som du själv vill bli bemött”-flum?

Halvhjärtad ambivalens. Han har sålt de politiska idéerna som Alliansen sålde lönsamma statliga bolag. Men även vinstaffärer kan ha ett långsiktigt pris. Den som lever på kredit får betala tusenfalt!

Kristdemokraterna är för närvarande ett parti som saknar en profilfråga. De saknar den distinkta politik som ett småparti måste ha för att överleva på längre sikt. Centern har miljö och egenföretagande, Folkpartiet skolan och friheten, Miljöpartiet miljön. De två konkursföretagen, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna, har egentligen ingenting att tillföra. Kommunism, bröstpumpar, homofobi, rojalism och militär är på god väg att förpassas till den politiska historians soptipp. Så även Kristdemokraterna.

Frågan är vem som är bäst lämpad att ta över som styrman för domedagsseglatsen; vem skall bli konkursförvaltare? Odell eller Hägglund?

Gammelgalten eller ungtuppen?

VIKTIG UPDATE: Marcus Birro ville kandidera!

Den folkkäre och nygifte Marcus Birro, vars uppmärksamhetstörst jag beskrev tidigare, har nu gjort ett nytt genidrag: han ringde upp Expressen och gav dem den exklusiva storyn att även han tänkte kandidera som partiledare. Förutom det opinionsmässigt omöjliga i att ha Birro som partiledare, så är det intressant att Birro inte ens checkat med sin arbetsgivare före om det var okej. Det låter ju som en ganska rimlig sak att göra, kan man tycka, innan man söker jobb som ansikte utåt för ett av Sveriges minsta riksdagspartier.

Birro valde därför att ta tillbaka sin kandidatur. Är Birro verkligen så dum eller anar vi ytterligare en skön sell-out? Petzäll snackade om psykotiska drag hos politiker. Jag är ju inte själv psykolog, men hur skall man diagnostisera den där Marcus Birro egentligen? Någon typ av narcissism måste det ju röra sig om!

Rubriken: “Kristdemokrater eller …demokrater?” satte jag i natt innan den stora nyheten om Birros pseudokandidatur kommit ut. Kanske har vi dock nu ett svar på frågan: “Kristdemokrater, demokrater eller …poeter?”

Mer om Birro: Nytt blogginlägg, Expressen, Aftonbladet, DN, GP, SvD, BT

Fler artiklar: SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SR, SR, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, Expressen, DN, DN, GP, GP, BT, SR, SR, SR, SR, SR,