Birro tittar i backspegeln
Marcus Birro andas ut efter cirkusen
Marcus Birro har nu fått litet tid att smälta och reflektera. Fått perspektiv. Nu talar han öppenhjärtigt ut om det tumult som omgett hans person under de senaste veckorna. På en vecka har Birro genomgått en metamorfos: från journalist, till blivande kd-ledare, till arbets- och hemlös f.d. kd-ledarkandidat, till nytt jobb på Expressen. Birros Bord.
Hoppas och tror att Cirikus Birro nu är över. Att Birro är nöjd. Att han håller sig till sitt Birro. Orkar fan inte kommentera honom längre. Med detta sagt vill jag passa på att få smälta och reflektera litet också. Jag gillar Marcus Birro. Inte för att han gör sig själv till åtlöje från tid till annan, utan för att han följer sitt hjärta. Det är absolut inte synd om honom, som han själv ofta vill göra gällande. Att det är synd om någon är heller inte enligt mig en god anledning att tycka om någon, det är så att säga två olika saker.
Min bild av Marcus är att han är en jordnära, empatisk och trevlig kille. Hans största problem verkar vara hans osäkerhet; en konflikt mellan den person han egentligen är och den han vill framställa sig som. Möjligen är det litet synd om honom, ändå.
