En tid för reflektion – inte reaktion

Så kom det slutligen: den första skolmassakern på svensk mark. Chockerande och vidrigt? Ja. Oväntat? Nej. Förr eller senare skulle det rent statistiskt ske och jag tänker inte ägna detta inlägg åt att vinna godhetspoäng genom att uttala min sympati för offrens familjer, det gjorde ju statsministern, och inte heller grotta ner mig i att fördöma den ondsinta gärningsmannen och dennes förmodligen högerextrema ”motiv”. Det finns andra som gör det också.

Istället tänkte jag ta upp några andra synpunkter som kanske inte på samma vis når fram i mediabruset. Ta tillfället för maktjakts nypremiär i akt och kritisera de standarduttalanden som nu kommer följa. De som känns lite som ett plagiat från amerikanernas entertainment-liknande mediarapportering kring skolskjutningar.

För det första. Vi bör försöka tämja vårt fantastiska intresse för gärningsmannen. Jag förstår att människor är nyfikna. Det är jag också, det första jag gjorde var att gå in på Flashback och via denna sidas anticensur kolla in killens Facebook. Att vi som individer, påhejad av klickkåt media, fascineras av individen bakom dådet är fullständigt normalt. Dock är denna normalitet skadlig av flera anledningar. En uppenbar sådan är att denna typ av massmördare i de allra flesta fall söker medial uppmärksamhet vilken blir en viktig del av motivbilden. De har fastnat i pojkfantasier om att uträtta ”stordåd” och mediaexponering blir i dagens kändisromantiserande samhälle – trots att den är präglad av avsky – en mycket viktig markör för denna typ av gärningsmän. ”Tillbakadragen yngling som inte tog mycket plats”, ”Våldsbejakande”, ”Hat mot mänskligheten”, ”Känsla att vara miissförstådd”. ”Blablabla…”. Samma skit varje gång. Vi har hört skräpet innan. I slutändan spelar det på vår förundran inför det groteska. Om denna nyfikenhet i framtiden kan leda till att fler förvirrade unga män med grandiosa fantasier går från bitter tanke till fasansfull handling bör vi dock avstå från att låta nyfikenheten få för stort spelrum. Att skiten läcker ut på Flashback är oundvikligt men när de stora mediakanalerna över hela världen slänger upp hans facebookbild i etern inom ett halvdygn tycker jag är direkt olämpligt. Definitivt en logisk följd av en desperat konkurrerande mediabransch men givetvis ökar det också risken för att fler dåd kommer att ske. Precis som rökaren nog gör bäst i att sluta röka och suputen i att sluta supa så gör vi nog också bäst i att sluta upp att låta denna fascination skena iväg.

Gp sörjer

För det andra. Vi bör undvika att göra politiska och moraliska poänger angående rasism och migration. Jag är väl bekant och anhängare av idén om att begreppet ”terrorist” är diskriminerande mot människor med islamistiska motiv. Inom min sociala grupp av vita antirasister är vi medvetna om att Anders Breivik och Taimour Abdulwahab var lika mycket terrorister trots att Breivik faktiskt lyckades döda en jävla massa andra människor och inte bara sig själv. Ändå betraktas Breivik ofta som en individ, ett undantag från det fredsamma vita kollektivet, medan islamisten Taimour istället är ett uttryck för det kollektiva ”muslimska hotet”. Den mest oproblematiska och renodlade ”terroristen”.

Om vi nu börjar vifta runt med gärningsmannen ”den vite rasistens” foto för att göra poänger om ”hur långt främlingsfientligheten gått i vårt land” och ”att Sverigedemokraterna bidragit till den hatiska stämningen mot invandrare” så använder vi samma typ av diskriminering och generalisering av de kanske 19% av Sveriges befolkning (mestadels män) som faktiskt tycker att Sverigdemokraterna borde regera Sverige. En naturlig motreaktion på sådana angrepp är att stänga sina öron och vända sig inåt mot de som håller med en. På Flashback eller ”vid köksbordet”. Motiven hos antirasiter, ”PK-människor” m.fl.  är på gruppnivå desamma som de rasister de själva vill ta avstånd ifrån: att spy galla på en yttre fiende för att stärka den egna gemenskapen. Om vi skrapar på ”SD-problemet” så är just detta gallaspyeri, pajkastningen – den ömsesidigt påhejade polariseringen – som driver ”PK-människorna” allt längre ifrån förståelse av den grupp som i samma trotsiga manner hatar dem tillbaka (alltså sverigedemokraterna, ”rasisterna”).  Avsky och långvarig ilska är inga känslor att spinna vidare på. Även om den riktas mot en moraliskt eller politiskt acceptabel person: en vit rasist som dödade barn med invandrarbakgrund.

Vid en djupare analys ser vi alltså att precis samma gruppsykologiska mekanism. Om gärningsmannen finns bland de vi tillåter oss själva att ogilla (”vita rasister”, ”sverigedemokrater”) är vi snabba med att dra fördomsfulla och generaliserande slutsatser om hela gruppen men om ett dåd sker som är utfört av en individ vi vill försvara (”en invandrare”) så plockar vi fram de individuella aspekterna av gärningen.

Även om gärningsmannen liksom jag samt majoriteten av dem som kommer läsa detta var en ”infödd svensk”, en svenne, så kategoriserar vi honom inte som en del av vår egen ingrupp utan istället som en ”rasist” som tillhör utgruppen. Om vi skall nå en större kollektiv förståelse behöver vi lyfta oss från vår ingrupp – oavsett den är antirasistisk, rasistisk – och se hur vårt eget ego är en lika stor del av ekvationen som de egon vi beskyller för att vara ignoranta. Inte minst eftersom att ”invandraren” i antirasistens medvetande också till stor del är en fantasiskapelse som uppkommit i brist på verklig interaktion med människor som är en del av de ”förtryckta” eller ”segregerade” samhället.

Eftersom att antirasisterna, övervägande vit medelklass, är de största mediekonsumenterna så får de också precis vad de vill ha: bilden på den vita rasisten publicerad inom ett halvt dygn. Kunden har ju alltid rätt. Om det nu rent hypotetiskt rört sig om en kolsvart, trekvartssvart, halvsvart fjärdedelssvart eller åttondelssvart gärningsman så är det inte helt osannolikt att publiceringen av bilden hade genomgått en annan bedömningsprocess. ”Kan vi publicera bilden om det bidrar till de rasistiska strömningarna?”. Jag förstår tankesättet. Likväl är jag övertygad om att denna typ av godtyckliga självcensur inte gynnar oss på längre sikt.

In the end of the day: människor dör varje sekund under orättfärdiga omständihgeter. Barn också. Det är hemskt. Det är dock inte skäl för att försöka vinna moraliska eller politiska poänger eftersom att motargumenten väger tyngre. Ett av dem är polariseringen i samhället där vi kollektivt kanaliserar vår energi på att trycka ner motståndare från utgruppen stället för att börja bygga broar mellan grupperna. Alla har sina egna perspektiv – sverigedemokrater, rasister, du och jag – och det beror på våra begränsade livserfarenheter och inte på vår inneboende ondska.

Ett annat är givetvis att det ökar risken för att fler vansinnesdåd äger rum. Mediernas motiv med individcentrering är orena bl. a. i det avseende att de spelar på sensationsjournalistik som i sig ökar risken för kommande våldsdåd. Om vi följer impulsen att använda denna relativt slumpartade rapportering av diverse hemskheter för våra egna agendor kommer det resultera i upprepning: fler massakrer och en ökande polarisering.

2 kommentarer

Filed under På tapeten

Nu konstlas det i dalens famn

 

Blomstrar gör det i dalens famn. Våren kom tidigare än vad man vågat hoppas på och så vidare. Det  har till och hunnit med att vara litet somrigt i Göteborg. Som att våren brutalt fått sin show nerklippt för att främja det stora dragplåstret Sommaren. Den blev bara ett par marskvällar, några aprilhimlar och sen kändes det den blomstertid nu kommer. Kyrkklockorna spelade redan första maj i år. I alla fall i Jönköping.  Lömska blåsippor neg i värmeböljan och sa att fan, nu kan man gå barfota utan strumpor och skor om man så behagar. Strunta i mor.

Om en fjärran antropolog från en fjärran kultur undersökte svenskheten, ett begrepp vi själva förstoppat, så tror jag vårt eviga gnatande om väder hade listats som en utmärkande detalj. Det kalla pratet om det kalla, varma, blöta, stilla, stormiga vädret. Det är ingen isbrytare direkt att tala om töväder eller snålblåst, snarare ett fruset trevande i sociala dimlandskap. De som kan infalla då det klara till halvklara tillståndet hotas av orosmoln som vägrar skingra sig och släppa fram solen. Solen vi säger oss vilja ha. Men vad vore vi och våra liv utan alla moln? Färre blöta kvällar.

Det konstlas en del medan blommorna blomstrar i dalens kärleksfulla famn. Inte konstigt, för vi lever i den mest konstlade av världar. För varje sekund och minut blir vi mer konstlade. Framåt är den enda vägen att färdas, det går inte avuppfinna hjulet nu när det satts i rullning. Känner mig ibland som ett mänskligt halvfabrikat. Med själen impregnerad av industrialism och identiteten investerad i den ändlösa självmonologen. Snubblar med rösten i en bottenlös halsgrop. Hör inte hjärtat, det har nog hamnat där också. Eller så ligger det i en av alla dess konstlade lådor. Vi bor i lådor, kör runt i lådor, jobbar i lådor, äter ur lådor, tänker i lådor, begravs i lådor. Eldas upp. Läggs i kruka med en låda ovanpå. De raka linjerna breder ut sig i allt från lägenhetslådan till skärmen som ramar in denna text. Jag förundras över vetenskapens och ingenjörkonstens framsteg. Men har vi inte blivit litet högmodiga? Allt underordnas människan och därefter under- och överordnar vi varandra enligt konstens alla konstlade regler. Erövra, och om så behövs krossa, den natur som alltid får sista ordet och som faktiskt är en del av oss. Människan hamnar i en kruka med aska, jorden gäspar och låter kroppen återförenas med sin moder. Förlåter den för alla synder och så vidare. Det blomstrar i tusen år och människornas kroppar och konster ekar ut i tomheten. De raka linjerna löses upp och kvar blir oändliga spiraler av kaotisk ordning.

 

1 kommentar

Filed under Begrundande

Gud och den Osynliga Hand

Gud. Få ord är nog så mångsidigt överladdade av mänsklig energi i form av negativa, positiva eller ambivalenta attityder. De flesta får någon typ av känslomässigt laddad association vid blotta åsynen eller åhörandet av ordet. Herregud, vissa blir förbannade på stört och menar att Gud, eller religionen, är en av de största källorna till det lidande som mänskligheten varit oöverträffade om att skapa: krig, tortyr, förföljelse, familjekonflikter och uppeldning medelst bål är några. Sedan har vi de som dyrkar Gud och som menar att det snarare är tvärtom; att vår bristande tro – eller otro – mot den sanna Guden är själva dynamon för all världens och helvetets djävulskap.

Gud?! God, no!

Gud?! God, no!

Jag kommer själv från en sekulär, för att inte säga ateistisk bakgrund, där Gud – om hen diskuterats – snart blivit föremål för gyckel och förlöjligande. Den troende har för mig varit likställd men en skrockfull person som, i brist på mer betryggande förklaringar, valt en religion för att palla med den annars så kaotiska verkligheten och den tillsynes meningslösa döden. Alternativt är religiösa som blivit infödda och indoktrinerade in i den tro som deras familj, eller kultur, prackat på dem. Jag insåg dock tidigt att skillnaden mellan fanatisk gudatro och tron på Den Osynliga Handen, som numera styr oss likt en herre från ovan, var precis samma skit. Samma dogmatiska insupande av en påhittad saga som kan omformuleras eller tolkas för det syfte som passar en bäst. En stor del av den “civiliserade världens” invånare jobbar ihjäl sig, såvida de inte utestängs helt från den gyllene arbetsmarknaden och bokförs som röda kostnadsposter i statsbudgeten. Om Den Osynliga Handen tycker att arbetsmarknadens svagaste inte lånat och konsumerat tillräckligt för att hålla den i rörelse slår den – likt den judiska guden – med en obönhörlig styrka mot dessa kättare; de förlorar jobbet, krävs på hus och ränta medan de offentliga nedskärningarna bantar ner de skyddsnät som skulle funnits där om det bara inte bara vore för “lågkonjunkturen”.

Den Osynliga Handen finns, precis som Gud, överallt. Den nässlar sig inte bara in i familjerna, företagen, bankerna, skolorna och sjukhusen utan även i den tidigare nästan orörda naturen. Plastskräp hamnar i stillahavsfåglars magar och ger dem en plågsam död. Regnskog med miljonåriga ekosystem skövlas på ett sätt som säkert till och med förvånat den allsmäktige, hämnande, Guden när vi dessutom använder denna vår livsnödvändiga syrekälla för att torka oss i röven. Eller vulgär reklam som ingen vill ha. Den Osynliga Handen styr också, vilket säkerligen också Allah funnit besynnerligt, tusentals desperata romer som hamnar tiggandes på gatorna i vårt kyliga land.

Screen Shot 2014-03-20 at 15.09.07

Kanske är kapitalismen en god idé, jag vet inte. Det jag dock känner mig ganska säker på vid det här laget är att ingen lära är så god att den är befriad från vantolkningens makt. På samma sätt som Bibeln, Koran, Veda-skrifter och Toran kan användas för att utöva förtryck och ren skär galenskap så kan “kapitalism” och “frihet” göra det. Det är så gott som uteslutande fundamentalismen – inte religion, ideologi eller moralisk övertygelse – som är den drivande kraften när människan ballar ur. I fundamentalismens kärna finns det dogmatiska vetandet, upphöjningen av den egna gruppens uppfattning och illviljan gentemot allt som ifrågasätter den sanna läran . Allt vetande bortom matematiken blir komplicerat, inte minst när det gäller politisk, religiös eller moralisk övertygelse. När man sedan vet att man har rätt och tycker att alla andra suger som inte fattat det har man skapat den kritiska massa som krävs för att vi skall bege oss ut på kristna eller nyliberala korståg. Kolonialism, invasionen av Irak och det bottenlösa skuldsättandet av nationer och individer som ett senare exempel, har klätts in i påståenden om en universal sanning om “frihet” och “demokrati” som måste tvångsexporteras till andra kulturer. Guds Osynliga Hand styr oss som små, stackars, marionetter. Han låter oss röra oss som myror i bilkaravaner mellan arbetsplatserna och varuhusen; men med ett ryck i snörena så blir det finanskris och helt plötsligt går 54 % av Spaniens ungdomar arbetslösa, medan hundratusentals blir hemlösa. I Grekland piskade Denna Osynliga hand nyligen fram en nynazistisk våg. Men vi är ändock, likt Job, trogna Hans lära och fortsätter lyda hans allsmäktiga lag där den privata äganderätten är det heligaste av alla sakrament. Vi niger och bockar som han vill och vi gör små lustiga piruetter. Vi är Handens stackars marionetter.

invis98k

Det är  lätt att kritisera de teologiska lärorna genom att hänvisa till bokstavliga tolkningar av skrifterna. Man kan också lätt konstatera att man inte måste vara religiös för att handla gott och att religiositeten på inget sätt fungerar som ett vaccin mot det onda. Men är detta tillräckligt för att helt och hållet avfärda Gud-frågan? Istället köra på och försöka prestera, imponera, avancera, prokrastinera, krevera eller alkoholisera sig bort från den existentiella ledan när Den Osynliga Handen kommer och knackar på vår dörr, utklädd till kronofogde, revisor eller RUT-avdragsgill uppassare? Det är upp till var och en att avgöra. Min egen upplevelse är dock att ett cementerat ateistiskt grundantagande (som jag länge gått runt med) många gånger blir lika inskränkt som det teistiska. Inte minst när den Osynliga Handen ersätter den gamla hederliga Guden. Då fanns det åtminstone en lokal prästjävel man kunde hata i smyg. Nu sitter dessa smygpredikanter tryggt bakom skrivbord på flådiga kontor och titulerar sig själva bankdirektörer eller hedgefondförvaltare. Trosbekännelsen, den fria marknadens konkurrens, är i de globala storbolagens oligarkiska era sedan länge lika avskaffad som “att behandla andra som man själv vill bli bemött”. Kanske är det på tiden söka efter något nytt?

Läs gärna Kajsa Ekis Ekmans artikel i DN Kulturdebatt. ”Nyliberalismen: Så funkar den”. Mycket välskriven på liknande tema! Även Bo Bergmans vackra dikt ”Marionetterna” rekommenderas.

Lämna en kommentar

Filed under På tapeten

Tristessen

Himlen är betonggrå. Nedanför fönstret passerar bilarna i koordinerade banor, likt pendlande myror på väg för att hämta barr eller käk till den privata stacken. Serierna du följer är sedan länge genomtittade. Kvällstidningarnas rubriker innehåller bara skit, facebookwallen likaså. Det finns inga spel du inte förbrukat på smartphonen och joggingskorna ligger litet för långt in i garderoben för att de skall plockas fram denna dag. Kylskåpsdörren har öppnats fyra gånger den senaste timman utan revolutionerande upptäckter, kattklippen på youtube känns inte längre lika roande. Vännerna är upptagna eller lika trötta och omotiverade som du och det enda bestående intryck som finns kvar att klamra fast sig vid är tristessen.

Det kan tyckas ironiskt att vi i en värld av ett obegränsat utbud av underhållning, lika lättillgängligt som framfickan, verkar vara mer uttråkade än någonsin förr. Nu när vi kan lyssna på favoritmusiken på väg till lunchen, läsa bloggar och nyheter på bussen och se favoritprogrammet vid valfri tid på dygnet kan man tycka att vi borde vara mer stimulerade och roade än annars. Saker kan dock förefalla paradoxala utan att för den delen vara det. Om man skrapar litet på den glättiga ytan, som för en kronisk smartphoneanvändare kan förefalla intuitiv och betryggande, så står det dock ganska klart att de starka intryck vi självmedicinerar med när vi känner oss uttråkade har klara bieffekter. Det är litet som att fastna i nässpraysberoende; till en början blir andningen lättare och mindre hämmad men om medicinen görs till dagsbehov slutar man med en kronisk nästäppa. Att dopa oss med artificiella sinnesintryck medan vi väntar på tåget eller för att få toabesöket avklarat gör också att vår toleransnivå sänks. Vi blir mindre tålmodiga och beroende av starka stimuli – musik, film, spel, tidningar – för att inte känna oss uttråkade.

En dokumentär om uttråkning. Litet smålöjlig till en början, möjligen, men visar på många viktiga poänger om vi oreflekterat försöker självmedicinera mot ledan.

En dokumentär om uttråkning. Litet smålöjlig till en början, möjligen, men visar på många viktiga poänger om vi oreflekterat försöker självmedicinera mot ledan.

Uttråkning lär vara en medfödd känsla som signalerar att vi skall lyfta röven och aktivera oss. Att röra på sig, socialisera eller få någonting konstruktivt gjort. Det är ett slags naturlig variant av Alliansens tanke om att piska fram aktivitet. På samma sätt som politiska incitament kan missbrukas, så kan också de naturliga göra det. Att titta på TV, läsa nyheter, titta facebookflödet, spela spel eller lyssna på musik kan förvisso vara lika befriande som att spraya bort en hösnuva och återfå förmågan att andas. Det är dock en i grunden passiv aktivitet som endast på ett ytligt och kortsiktigt plan svarar på känslan av tristess. Den analoga världen kan förefalla långsam, förutsebar och föga intressant när den ställs mot det senaste avsnittet av Breaking Bad. Att låta passiva aktiviteter normaliseras i vardagen är dock vanskligt. Kvalitativt är skrivandet av detta blogginlägg viktigare för mig än att titta på en dokumentär. I varje fall om man beaktar att jag lägger betydligt flera timmar varje vecka på passivt intagande av information än att faktiskt skapa den. Jag är jävligt trött på snacket om att allting som tillkommer, alla skapade behov, skulle skapa en valfrihet. Folk har inte valt att ha en synnerligen ilsken tamagotchi liggande i fickan hela dagarna. Det är något vi blivit påprackade och ingen har egentligen en jävla aning om hur bra eller dåligt det är att vi byter ut IRL mot Angry Birds, för att låta oldschool.

Det är känslan av tristess som utlöser många av våra dåliga vanor. Förutom att stirra bort stora delar av våra liv på skärmar så kan vi ta till flaskan, pessimism eller sökandet av sensationer för att undkomma uttråkningen. I slutändan blir många beteenden hindrande och hämmande i sökandet efter vårt sanna kall. De situationer som vanligtvis är nödvändiga perioder för avslappning och kontemplation, som promenaden till jobbet eller tio minuters väntande på en försenad polare, etiketteras som tråkiga och meningslösa när de i själva verket kan vara raka motsatsen: en möjlighet att söka sig inåt och minska bruset från de triviala skeenden som är ditt livsdrama.

Ungefär sådär, ungefär.

Ungefär sådär, ungefär.

Jag minns särskilt en oktoberdag i 2012 då jag stod och väntade på spårvagnen vid Hagakyrkan i Göteborg. Det var stereotypen av en sådan höstdag man drömmer om då man i desperat optimism försöker se den döende sommaren i ljus dager. Skarpt markerad blå himmel; luften var sval och ren; lövträden i Kungsparken och Hagaparken stod som jättelika, eldfärgade blommor ur marken; fåglarna flöt harmoniskt som vita sträck i fjärran över vindstilla landskapet. Jag förfördes av naturens skönhet och jag förstod att idén om att ”vänta” är ett tråkigt sätt att etikettera en stund i livet. Den bör undvikas. Spårvagnen kommer när den kommer, makten över det låg hos föraren av spårvagnen och inte i min i slutändan självvalda irritation. De fyra andra som stod på hållplatsen delade dock inte min upplevelse. Istället stod de där, som jag själv och tusen andra gjort tidigare, med blicken fixerade på de små plastbitarna i sin hand.

Det finns många som vinner på att vi är så lättuttråkade och att flykten från tristessen blivit en stor, men delvis omedveten, del av vår vardag. Det gör oss till mer rigida konsumenter, eftersom att merparten av den media vi bombas av – och som vi oftar tror att vi själva väljer – föreslår nya prylar och upplevelser som lösning på tristessen. Att vi översvämmar våra yttre miljöer med snabbt föränderliga syn- och höreslintryck gör dock att de inre miljöerna oftast lämnas karga och ekande tomma. Prova att hindra impulsen att sträcka dig efter telefonen nästa gång du väntar på något. Lyft istället blicken, ta några djupa andetag och reflektera kring allt som faktiskt händer inuti dig: ditt hjärta slår, cellerna jobbar på högvarv för att hålla dig frisk och fungerande, maten smälter och dina muskler och leder står hela tiden på alerten för att lyda din vilja. Det är du som i slutändan väljer om du ”väntar” eller helt enkelt bara står och ”njuter”.

Lämna en kommentar

Filed under På tapeten

Ett inhumant upplägg

Har just tentat av socialpsykologi på psykologprogrammet. Det är ungefär lika brett som Stilla Havet, och en månads studerande har resulterat i samma mängd förvirring som förfining av det medfött handikappade tänkandet. Det finns dock mycket intressant i teori- och forskningsväg och när jag i tentastressen bläddrade igenom kapitlet om aggressivitet så kände jag att det tändes en gnista för att skriva om något jag funderat kring länge men som jag aldrig tror att jag helt verbaliserat på den här brädgården av spontana åsiktsexplosioner.

social

Historian kryllar av tråkigheter där människor som kallat sig civiliserade deltagit i något som från utsidan inte kan beskrivas som annat än kollektivt vansinne; folkmord, massförföljelser och urskiljningslöst nermejande av civila medelst maskingevärseld är väldokumenterade, även om mörkertalet sannolikt är stort. Sociapsykologer har funnit två processer som tycks återkommande i de flesta fall av denna masshysteriska grymhet. Det första nödvändiga ingrediensen dehumanisering, att avskriva offret dess mänskliga värden för att på så vis slippa känna att det är en människa man har ihjäl eller torterar. Det är en förklaring som jag antar att många skulle slänga fram tidigt för att exempelvis förklara hur så många tyskar kunde delta i förintelsen.

Den andra förklaringen ligger kanske inte så nära till hands men blir ganska uppenbar så snart den läggs fram: deindividuationen. Det är känslan av att inte längre ha individuellt ansvar för sina handlingar. I fallet med nazisterna kan det förklara varför många försvarade sig med argumentet att ”de bara lydde order”. Det blir också lättare att förstå hur amerikanska soldater kunde massakrera byn My Lai under Vietnamkriget; de hade blivit en kultur att skjuta på allt som rörde sig utan att det fick några konsekvenser. Ett annat bra exempel är hur slutna psykiatriska kliniker förvandlats till institutioner för statligt subventionerad tortyr av skyddslösa patienter. När vi inte riskerar att bli upptäckta och sanktionerade blir vi helt enkelt mer benägna att balla ur; att råttorna dansar på bordet i frånvaro av katten är således inte bara ett talesätt.

Med dessa två komponenter blir det alltså lättare att förstå massiv ondska, uttryckt i förtryck av andra människor, eller som också är fallet, djur. Om man tar med dessa kryddor in i samhällsanalysen får jag en besk känsla i hela mitt väsen. Deindividuationen och dehumaniseringen har blivit systematiserad i takt med den globala ekonomiska utvecklingen och den centraliserade politiska makten där 80 % av de politiska beslut som påverkar vår vardag fattas i Bryssel. Det abstrakta samhället, där skiten sker någonstans långt bort, är som gödsel för de processer som skapar den kollektiva ignorans som behövs för att grymheten skall kunna tolereras. De som inte skrattade på samhällslektionen under den obligatoriska visningen av Flugornas Herre, då Piggy krossades under en massiv frigolitbumling, kanske har en känsla för att det inte är bra att låta makt- och pengahungriga pojkar få härja fritt i tropikerna. Men allt fångas inte på film.

Titta på vår ekonomi. Antalet mellanhänder har ökat explosionsartat i takt med industrialiseringen och majoriteten av de varor vi konsumerar idag kommer från import. Samtidigt som vi infört höga krav på arbetsmiljön, utsläpp och hållbarhet i Sverige så har smutsen och de slavliknande arbetsförhållandena flyttats utomlands, långt bort från våra välsopade gator med energisnåla miljöbilar. Företagshemligheter, sekretessen och den bristande granskningen gör att det ofta är fritt fram att leva ut det koloniala drivet i fjärran länder. Eftersom att näringslivet i stor utsträckning stiftar sina egna lagar (se nedan) så är mycket av de moraliskt tvivelaktiga aktiviteterna – som att gömma miljardbelopp för beskattning – fullt legala och graden av personligt ansvar minskar än mer. Dehumaniseringen och deindividuationen verkar i harmoni. Hade vi köpt prylar om vi det var våra egna vänner och släktingar som jobbade 16 timmar om dagen för att ens ha råd med hyran i en lusig lägenhet belägen i samma skitiga fabrik hon slavar i (dehumanisering)? Hade den frenetiska ekonomiska spekulationen med finanskriser och massarbetslös som följd, kunnat fortgå om de kostymklädda herrarna gjort sig helt fria från allt ansvar (deindividuation)?

Så har vi politiken. Det går inte veta hur många lobbyister som jobbar i EU, eftersom de inte måste registrera sig, men siffror mellan 15,000-30,000 anges. Bara Washington har fler. Många av lobbyisterna är i sin tur före detta politiker, vilket gör att de har personliga relationer med många av de som just nu sitter i beslutande positioner. Jag skräms av tanken på hur mycket lagstiftning som är copy-paste-versioner av lobbyisternas idér. I denna atmosfär av lyx, maktfullkomlighet, sekretesskydd och återigen bristande granskning kan korruptionen växa som möglet i en gammal matlåda som lyckats försvinna i ett hörn längst ner i kylskåpet. Det är först när man öppnar locket på lådan och kväljer inför det som en gång var en hyfsat bra lasagne som förruttnelsen blir tydlig. EU, våra kommuner och till viss del även vår riksdag har dock låst igen locket från insidan och burken ligger långt bortom den vanliga medborgarens kylskåp. Jag är inte emot att företag får dela med sig av kunskap till våra politiker, men det måste vara transparent och öppet om vi skall kalla vårt system för en demokrati. Dessutom hade vi säkert kunnat göra oss av med hälften av lobbyisterna och istället anställt dubbelt så många grävande journalister för samma lön.

Lobbyisterna

Jag är inte heller emot globaliseringen. Den är lika spännande som ofrånkomlig. Vad vi däremot borde kunnat räkna ut med röven vid det här laget är att vårt system är uppriggat på ett sådant sätt att risken för övergrepp i massiv skala är väldigt stor. Vinst och tillväxt är siffror på ett papper och säger ingenting om det eventuella lidande eller oegentligheter som ligger bakom. Istället uppmuntrar det till att utnyttja situationen maximalt så länge risken för upptäckt är låg. Risken är låg när samhällets svagare är med i ekvationen: privat äldrevård, barnhem eller jobbcoachning av arbetslösa är klara riskområden bland flera. En behaglig tanke med socialpsykologin är i vart fall att den ganska bestämt tar avstånd från syndabockstänkande, för istället söka mer komplexa förklaringar till varför människor i vissa situationer sätter käppar i hjulet för sig själva och resten av planeten. Vad vi just nu bevittnar är ett system som drejats fram genom generationer av maktsökare som alla varit måna om att kunna dölja sina aktiviteter och som, i takt med systemets fortskridande, glömt bort människan bland tillväxtrapporter, växande lönekuvert och begynnande magsår.

Lämna en kommentar

Filed under Åsikter om oss människor, Pengarna och människan

Tekniken och människan

Den teknologiska utvecklingen kan sägas vara det ultimata exemplet för den snabba förändring mänskligheten genomgått under ett pat hundra år, en skitig bråkdel av de c.a. 200,000 år som vi tror vår art funnits. Vi kan också se hur utvecklingen accelererat och att denna acceleration ännu inte tycks ha avtagit. Den industriella revolutionen pågick i ungefär 100 år; internet revolutionerande på ett decennium. En mycket viktig aspekt av den mänskliga artens framgång är att föra vidare kunskap och idéer över generationer. Det är så vi skapat vår historia, vår ekonomi, vårt patriarkat och givetvis också vårt teknologiska avancemang. Vi behöver så att säga inte uppfinna hjulet under varje generation, utan kan istället bygga vidare på det och fila till vi slutligen har höghastighetståg som för den gamle hjuluppfinnaren skulle ha uppfattats som rena trolldomen.

En utopisk teknologisk utveckling.

En utopisk teknologisk utveckling.

Människan kan ackumulera sitt intellekt över tiden, vilket är en absolut förutsättning för att vi skall ha ett så välutvecklat skriftspråk, vattenklossetter, flygplan och dipsåser i små plastmuggar. En sak som vi dock inte har lika lätt att föra vidare är det vi, i kontrast till intellektet, skulle kunna kalla visdom. Varje människa börjar från scratch när det kommer till det vi – förutom intellektet – ser som viktiga mänskliga värden; moralen, frågan om livets mening och hur man skall klara sig i denna världen tycks svårare att föra vidare än vetenskap om kemi, fysik och ingenjörskonst. Tur är väl det. Hur jävla kul hade det varit om man fick ett ”livets mening”-facit uppkört i ansiktet från födseln? Något som automatiskt förvandlat oss till Ghandi hela bunten?! Varken Bibeln, Koranen, Vedaskrifterna eller ”Självkänsla Nu!” har lyckats med livsfacit-konceptet och det ser knappast ut att komma något nytt som skulle fungera som en universalkur mot människans djävlighet. Varje människa behöver helt enkelt gå igenom sitt eget liv; orala, anala, normala, fenomenala, fatala, banala faser som ger dem nödvändiga erfarenheter som slutligen mynnar ut i visdom. Ens egna liv är den enda sanna läromästaren i detta avseende.

Beijing-Pollution-Tax-lead-1-537x402

Nåväl. Det finns en lite obehaglig konsekvens av diskrepansen mellan intelligens och visdom. Den lätt överförbara intelligensen ger oss bilar, flygplan, datorer, segways, försurning, kalkning, socialism, råkapitalism, smink, choklad, massförstörelsevapen och klusterbomber. Med mera. Den så svårfångade visdomen som skulle kunna ge oss fred på jorden, jämlikhet, solidaritet, kärlek, måttfullhet och andra utnötta klichéer hänger dock inte med på samma vis. Det är därför vi har ett vuxet barn i Nordkorea som gett sig fan på att han också vill kunna spränga skiten ur halva Asien. Det är också därför vi har vuxna pojkar i kostym i USA som skickar unga män i döden för ett fosterland som inte erbjudit dem mer än arbetslöshet och marginalisering. Eller de vuxna pojkarna på Wall Street som spelar roulette med livsödet för den massarbetslösa ungdomsgenerationen i stora delar av Europa.

Tänkandet, eller intellektet, som lett fram till den teknologiska revolutionen är en tveeggad mänsklig egenskap.

Tänkandet, eller intellektet, som lett fram till den teknologiska revolutionen är en tveeggad mänsklig egenskap.

Jag vill därför rikta en vädjan till vår mänsklighet, som för närvarande är i det närmsta besatt av att finna fiffiga tekniska lösningar på de problem vi skapat genom… tidigare tekniska lösningar: kom ihåg att teknik varken är ond eller god. Det tycks nämligen vara en högst mänsklig kvalité att handla gott eller ont. Samma teknik som möjliggör för oss att kommunicera med våra älskade världen över kan också användas för att spåra upp och förfölja människor av helt godtyckliga anledningar. Samma maskingevär som tillverkas för att skydda idag kan användas för att attackera imorgon. Vi får inte glömma den mellanmänskliga utvecklingen i all teknikhets. Ta något så vardagligt som våra smartphones. De kom till för att underlätta vår kommunikation, men numera fungerar de många gånger istället som distraktionsmoment för den så fantastiska känslan – och mänskliga behovet – av att ostört få dela ögonblicken med någon annan. Att hitta folk man älskar är betydligt viktigare än att hitta nya prylar att älska.

Lämna en kommentar

Filed under Åsikter om oss människor, Existentiella frågor

Att titta bortom häxbålet

Idag läser jag på DN.se hur de statliga avregleringarna och utförsäljningarna kostat svenska medborgare mångmiljardbelopp. Det är en underlig värld av inkonsekvens vi lever i. Enskilda välfärdsfuskares lömskhet fördöms med skärpt kontroll och reglering som följd, samtidigt som ingenting tycks ske då vi åderlåts på miljardbelopp av våra inkompetenta ledare. Det är tydligen ytterst viktigt att smulorna från det översvämmande överflödsbordet inte blir stulna av fuskande bidragstagare. Kanske är det så, tilltron för systemet måste upprätthållas, men medan regeringen jagar myror med förstoringsglas så sitter det några vid vårt överflödesbord och frossar i sig så blodkärlen i pannan blottar sig. Deras tallrikar och glas fylls ständigt på av de politiker som fått för sig att det är frossarna – och inte de utsvultna – som behöver mer näring. Om någon snattar en smörgås på ICA får hen böter. Om någon köper kolkraftverk och torskar 30 miljarder kronor av medborgarnas pengar går hen fri.

Øystein Løseth på Vattenfall simmar väl antagligen lugnt, trots sitt kolkraftssvindleri.

Øystein Løseth på Vattenfall simmar väl antagligen lugnt, trots sitt kolkraftssvindleri.

Samma mönster har, i Sverige och utlandet, återupprepats allt för många gånger för att det skall vara en slump. De stora massmördarna, stater som startar besinningslösa krig såsom frihetens land U.S.A., går fria. De stora bedragarna, de finansmän som med vilja och vett lät finanskrisen ske, går fria. Samma sak gäller Sverige. Statliga generaldirektörer, ministrar och bolagsdirektörer tycks i princip kunna göra vad som helst utan att någon utkräver ansvar för deras vårdslöshet. Ibland har det förklarliga skäl: vem vill bli politiker om de får en faktura hem på 30 miljarder om de klantat sig? Men ibland finns det inga andra skäl än svågerpolitiska; inkompetens eller ren brottslighet mörkläggs och ansvaret hamnar mellan de klassiska stolarna. PR-konsulten väntar tålmodigt och i tystnad för 2000 spänn i timman tills en ny skandal dyker upp. Då kan allt glömmas, bladet kan vändas, och det enda spår som finns kvar är den urholkade välfärden. Migrationsminister Tobias Billström, som misstänkts för vidrig, feg och girig insiderhandel, har fått sitt ärende hemlighetsstämplat av statsministern. Varför, undrar jag. Bör inte politiker, om någon, vara transparanta i sitt handlande?

Integrationsminister Tobias Billström tycks vara mer intresserad av suspekta aktieaffärer i gruvbolag än att faktiskt agera i integrationsfrågan.

Migrationsminister Tobias Billström tycks vara mer intresserad av suspekta aktieaffärer i gruvbolag än att faktiskt agera i migrationsfrågan.

Att vårt land och vår värld befinner sig i ett oroligt tillstånd har givetvis många orsaker. Det är dock bekymmersamt att den just nu mest medialt uppmärksammade frågan – med möjligt undantag för skolan – gäller invandrare. Jag orkar inte ge mig in i diskussionen om hur vi skall sköta vår migrationspolitik just nu. En sak som är säker är dock att den slutliga konsekvensen av att vi konsumerar allt mer artiklar som berör sverigedemokrater, nazister och rasism centrerar etnicitet som en viktig kategori i vårt medvetande. Läs den meningen igen så du förstår den. För det faktum att gemena vi funderar mer kring ”svenskhet”, ”invandrare”, ”rasism” och andra begrepp gör att vi undermedvetet börjar sätta ihop hudfärg med personlighet. Även antirasister kan påverkas negativt, eftersom att centreringen av etnicitet i medvandet gör det svårare att förhålla sig normalt mot personer som ingår i den diffusa gruppen ”invandrare”. Även om avsikten är god så förstärks bilden av någon med annan nyans på hyn som ”den andra” i förhållande till det ”normala” i att vara vit.

Jag hoppas att vi skall slippa behöva se utgivningen av "Den andra hudfärgen".

Jag hoppas att vi skall slippa behöva se utgivningen av ”Den andra hudfärgen”.

Rapporteringen kring invandring påverkar vår tillvaro och vardag mer än de politiska åtgärder vi väljer för att klara de utmaningar som finns hos den viktiga integrationsfrågan. I vårt mångkulturella samhällsprojekt är förmodligen den viktigaste faktorn till framgång acceptans, förståelse och nyfikenhet gentemot det som är annorlunda. Inte bara på en politisk och utan på en allomfattande nivå. I skolan, mataffären. På arbetsplatsen och gymmet. Tyvärr ser vi en nyhetsrapportering som nästan alltid talar om invandrarna som ett problem, såsom vore de en mögelskada i källaren eller en sjukdom och inte människor med precis samma potential som alla andra människor. För mig står det i varje fall klart att regeringars misslyckande i integrationspolitiken – att ge alla nyanlända en ärlig och bra chans att leva ett schyst liv i Sverige – 1) inte är det största hotet mot välfärden och 2) givetvis inte är immigranternas fel. Ni kanske minns vår insidertradande migrationsminister Tobias Billström småunkna uttalande om icke-förekomsten av blonda och blåögda kvinnor som hjälpte papperslösa? Varför sitter den snubben på den viktigaste posten? Det är besynnerligt utav bara fan tycker jag. Om jag skall återkoppla till vad jag inledde hela den här ordstormen med: de misslyckade avregleringarna och de katastrofala affärerna som vår nuvarande regering genomfört. För de uppeldade pengarna hade vi förmodligen kunnat bygga bort bostadsbristen, rusta upp den sargade skolan och dessutom förbättra mottagandet av de nyanlända. Att invandrarfrågan får uppmärksamhet är således inget mer än att sätt att förleda oss så att vi missar det stora tjuveriet. Medan vi stirrar oss blinda på häxbålet som tänts i fullan låga av Jimmie Åkesson och Kent Ekeroth, så länsas våra fickor bakom kulisserna.

Klicka på bilden för att läsa mitt förra inlägg "Antinazismen, feminismen och godhetens dilemma".

Hur många miljoner svindlas bort medan vi läser nyheter om den här, förlåt, fjanten?

Jag skall avrunda integrationssnacket snart, så att jag inte själv gör mig skyldig till det problem jag målar upp: att vi tänker mer i termer av etnicitet på bekostnad av vår humanitet. Istället vill jag överlämna integrationsfrågan till professionella tjänstemän som på empirisk – inte ideologiskt köksbordstyckande – grund försöker jobba med de utmaningar som finns. Stoppa 90 % av migrationsdebatten och låt oss istället diskutera hur vi skall sopa upp resterna av det haveri som Allians-regeringen får svårare och svårare att dölja. Jag är inte mycket av en parlamentariker, men det är ju val i år och då kanske det är dags att se till att Tobias Billström försvinner från sin ministerpost? God fortsättning på er alla. Hoppas makten på jakt blir extra intensiv i år!

Lämna en kommentar

Filed under Åsikter om oss människor, På tapeten, Pengarna och människan